Teceremonin kom även att influera konsten att utföra blomsterarrangemang, ikebana, utformningen av tehus, chashitsu, och trädgårdar liksom kalligrafin, shodo och målning. Teceremonin, som varit en företeelse för överklassen, kom genom den strama utformningen att bidra till teceremonins spridning även till mindre bemedlade samhällsgrupper.
Vad försiggår i tehuset
Den simplistiska teceremonin utförs helst i ett för ändamålet konstruerat tehus beläget i en stilla japansk trädgård, roji inte alltför nära boningshuset. Vägen till tehuset skall inbjuda till eftertanke och locka gästen att betrakta naturen. Vägen är således inte rak och vindlar sig gärna mellan träd, stenar och bäckar. Själva tehuset är litet och rustikt. Dörren är så liten att alla måste buga sig för att komma in. Alla symboler som vittnar om social status och liknande, som svärd, väskor, smycken lämnas utanför tehuset för att bidra till harmoni med respekt, renhet och frid. Konversationen är lågmäld, gästerna betraktar den för dagen speciellt komponerade blomsteruppsättningen. En målning, kakejiku, har hängts upp med lämplig kalligrafi. Man betraktar de utsökt utformade utensilierna som temästaren hanterar under ett exakt men naturligt rörelsemönster. Keramikskålen, chawan, kom sedermera att bli ett mycket uppskattat konstföremål och kom användas även för ris. Typiska föremål var också bambuspateln, chashaku, för att hälla upp tepulvret och vispen, chasen, för att vispa till teet.
Ceremonimästaren
En duktig teceremonimästare skulle se till att gästerna kunde känna sig avslappnade och harmoniska. För att uppnå detta måste ceremonin utföras utan någon tvekan eller speciell ansträngning. Allt skulle förefalla flyta och därför tränades de exakta rörelserna och momenten om och om igen för att uppnå perfektion och skönhet.
Vad försiggår i tehuset
Den simplistiska teceremonin utförs helst i ett för ändamålet konstruerat tehus beläget i en stilla japansk trädgård, roji inte alltför nära boningshuset. Vägen till tehuset skall inbjuda till eftertanke och locka gästen att betrakta naturen. Vägen är således inte rak och vindlar sig gärna mellan träd, stenar och bäckar. Själva tehuset är litet och rustikt. Dörren är så liten att alla måste buga sig för att komma in. Alla symboler som vittnar om social status och liknande, som svärd, väskor, smycken lämnas utanför tehuset för att bidra till harmoni med respekt, renhet och frid. Konversationen är lågmäld, gästerna betraktar den för dagen speciellt komponerade blomsteruppsättningen. En målning, kakejiku, har hängts upp med lämplig kalligrafi. Man betraktar de utsökt utformade utensilierna som temästaren hanterar under ett exakt men naturligt rörelsemönster. Keramikskålen, chawan, kom sedermera att bli ett mycket uppskattat konstföremål och kom användas även för ris. Typiska föremål var också bambuspateln, chashaku, för att hälla upp tepulvret och vispen, chasen, för att vispa till teet.
Ceremonimästaren
En duktig teceremonimästare skulle se till att gästerna kunde känna sig avslappnade och harmoniska. För att uppnå detta måste ceremonin utföras utan någon tvekan eller speciell ansträngning. Allt skulle förefalla flyta och därför tränades de exakta rörelserna och momenten om och om igen för att uppnå perfektion och skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar