Servera te i Japan en formaliserad konstform, sado

För en utomstående betraktare som söker information och kunskap om Japan, dess karaktär, folk och kultur är det svårt att undvika att stöta på beskrivningar som tar upp den för Japan så speciella estetik som präglar det som framhålls som typiskt japanskt. En beskrivning av Japan inleds ofta med ett kapitel om japanernas beundran för naturen, om parker och tempelgårdarnas strama estetik samt fenomen som teceremoni, kalligrafi, noh-teatern och koto-spel. TV program om Japan tycks med få undantag innehålla inslag från tempel, ceremoniellt bågskytte och heta källor (onsen).

Många böcker söker svar på Japans själ genom att betrakta något av fenomenen och dra slutsatser från detta med rubriker som ”Teceremonin Japans själ”, ”Svärdet Samurajens själ”, ”Bushido - Japans själ”, ”Zen - Japans själ”, ”Shinto - Japans själ” och liknande.

Genomgående för de fenomen som i den utomstående betraktarens ögon upplevs som mycket japanska är att de många gånger är strängt ritualistiska och formella. Detta tänkande och denna estetik genomsyrar flera av dessa företeelser.

En till synes relativt okomplicerad och världslig företeelse som att göra en kopp te kom att utvecklas till en konstform kallad sado eller cha-no-yu som sedan skulle komma att influera såväl keramik, t ex olika stilar som shino, raku och karatsutekniker och etikett liksom arkitektur och trädgårdar.