Kyudo och sado, formaliserade konstformer i Japan

Utomstående betraktare av japansk kultur och konstformer får lätt intrycket av att den präglas av traditionstyngdhet, strikthet, förfining och ritualer. Förekomsten av dessa ritualer kan te sig förbryllande om man inte sätter in dem i det sammanhang under vilket de växt fram. De största influenserna har här varit zen-estetiken och daimyokulturen d v s den militära prägel som satts på etikett och kultur under de många hundra åren av strikt militärstyre. Detta kan exemplifieras i många traditionella kulturföreteelser som t ex i teceremonin och det ceremoniella bågskyttet.

Teceremonin har spelat en central roll för många kulturella företeelser och konsthantverk såsom arkitekturen, lackarbeten, keramik och trädgårdsanläggning. I teceremonin är etiketten strikt reglerad alla rörelser görs på ett visst sätt i en viss ordning. Utrustningen följer vissa ramar och hanteras enligt reglerna för ceremonin. Samma sak gäller för det ceremoniella bågskyttet som kom att förkroppsliga bushido och zen i en ceremoni med militära och hovadliga rötter och med starka zen-meditativa inslag. Kyudo har även kallats stående meditation.

Japanskt bågskytte är som en tebjudning

Två företeelser som tedrickande och att skjuta pilbåge har i Japan utvecklats till intrikata, förfinade ceremonier. Teceremonin, sado, och det ceremoniella bågskyttet, kyudo, har en mängd gemensamma inslag och man kan finna slående likheter även med andra traditionella, japanska, formaliserade konstformer som utvecklades under inflytande av daimyokulturen. Både i teceremonin och i bågskyttet fäster man stor vikt vid utrustningens estetiska utformning och hantering. Båda ceremonierna följer ett strikt rörelsemönster, men som inte får vara mekaniskt och tekniskt utan skall präglas av grace, rytm och harmoni. Båda ceremonierna har ett s k högre syfte, det är inte bara en fråga om att dricka te eller att träffa en piltavla. Inflytandet från såväl zen som det militära har varit avsevärt i båda fallen.