Kyudo: en studie i koncentration och elegans

I kyudo görs skillnad på att skjuta skickligt och att skjuta korrekt. Även om målsättningen vid en skjutning på långt avstånd är att träffa målet är det viktiga att själva ceremonin utförs riktigt. En skytt kan därför inte i första hand koncentrera sig på att träffa målet utan på att utföra alla rörelser korrekt. Om man gör det kommer man sedan inte bara att träffa målet utan även att utveckla en känsla av att man är ett med målet. En utövare som endast koncentrerar sig på skjuttekniken är ofta omedveten om eller väljer att bortse från att hans kropp saknar symmetri och att hans rörelser blir livlösa. En kyudoceremoni måste vara vacker och vara en studie i elegans.

Sinnet störs hela tiden av världsliga begär i sin strävan efter upplevelser och erfarenhet. För att kunna ha full kontroll över både kropp och själ krävs ett stabilt sinne. Detta är en förutsättning för kyudo. Det krävs således av utövaren att han har en sträng självkontroll och känslomässig stabilitet. Drivkraften för detta enligt zen är personens egen vilja.

En utövare strävar efter att utveckla rytmiska rörelser, stillhet, balans, värdighet och känsla. Detta skall förhoppningsvis leda till harmoni och självförtroende. När man nått så långt lär man sig undvika hatets fallgropar, själviskhet och avund. Man kan då alltid vara lugn och välbalanserad när man ställs inför oväntade eller otrevliga händelser. Man behöver inte visa förbittring mot dem som är bättre, istället ser man vad man själv kan göra bättre. Det finns inget mer oestetiskt än en person som blivit så upptagen av att träffa målet och att visa upp sin skicklighet att han tappar kontakt med sanningen.

Framgång i kyudo mäts inte i tekniskt kunnande. Ett skott kan alltid bli bättre. Inte nödvändigtvis tekniskt, men sinnet har obegränsade möjligheter. Nyckeln till att utveckla denna potential är att till stor del inse att behållningen från kyudoceremonin inte är att man uppnår perfektion utan dess eviga strävan efter den.

Skjutningen i kyudo sker enskilt eller koordinerat, i grupp

Det finns flera typer av kyudoceremonier (sharei) som kan utföras av en ensam skytt eller flera tillsammans. Man kan skjuta in i en bal av strå (makiwara) på kort avstånd (ca två meter) s k makiwara-sharei eller mot ett pappersmål på 30 till 60 meter matomae-sharei. Om det är flera skyttar kan de skjuta mot ett mål (hitotsu mato za sharei) eller mot varsin (mochi mato za sharei). I skjutningen ingår både sittande (za-sharei) och stående (tachi-sharei) moment. Själva skjutmomentet sker i allmänhet stående och bågen lyfts först högt upp och strängen dras sedan i en vid båge så långt bak att pilens fjädrar hamnar bakom skyttens huvud.
I vissa skolor kan ceremoniell skjutning även utföras halvsittande s k warihiza vilket härstammar från den militära knästående skjutningen eller tsukubai den ceremoniella skjutningen

Stora bågar och läderhandskar

Det unika med den japanska bågen är dels storleken, den är över två meter lång, och dels att den är asymmetrisk, d v s den hålls inte på mitten. Då bågen användes i strid möjliggjorde detta att skjuta knästående och från hästryggen. Beridna skyttar hade funnits i Japan sedan 600-talet då bågen var det absoluta tecknet på maktutövning. Olika typer av skytte från hästryggen innefattar bl a yabusame (kortdistans), kasagake (långdistans) och inu ou mono (mot hundar). Bågen karaktäriserades av enkelhet i sin design och både bågen och pilarna tillverkades i bambu. Pilarna var utrustade med rovfågelfjädrar och kunde ha många olika typer av pilspetsar, skärande, hullingförsedda, spetsiga, tjutande o s v. En handske av hjortskinn, kake, användes för högra handen, den hand som håller i strängen.

Kyudo anses nära förknippat med zen

I takt med att många konstformer under den japanska daimyoperioden förfinades, under starkt inflytande av Zen, så utvecklades även bågskyttet till en formell ceremoni präglad av exakthet och förfining. Kyudo har ibland kallats ‘stående meditation’ (att jämföra med ‘sittande meditation’ zazen).

Kyudo starkt formaliserat
Från 1500 talets slut upphörde bågens militära betydelse och bågskyttet antog en rent ceremoniell och meditativ funktion. Kyudo är förmodligen den mest formaliserade formen av s k militära konstarter ännu idag och är starkt förknippad med bushido. Hela skjutningen sker efter ett strikt rörelsemönster, med åtta huvudmoment och där praktiskt taget varje rörelse är reglerad, inklusive t ex vinkeln på fötterna, ögonrörelser och andningen. Skytten bugar mot de hedersgäster som är närvarande vid ceremonin och som sitter vid högsätet, kamiza, samt mot måltavlan, mato. Ceremonin innefattar allt som sker sedan skytten kommit till utgångsläget sadamenoza vilket rent praktiskt bl a innebär allt från att frigöra vänster axel från kimonon och sedan tillbaka igen till att hämta tillbaka skjutna pilar. Allt enligt ett strängt etiketts- och rörelsemönster.

Japanskt klassiskt bågskytte: kyudo – bågens väg

Kyudo, bågens väg, utvecklades dels från de militära skolorna och den bågteknik, kyujutsu, som lärdes ut där. Dels utvecklades kyudo ur den ceremoniella skjutningen som sedan lång tid tillbaka ägde rum vid det kejserliga hovet.

Urspunget till bushido:

bågens och hästens väg
Bågen var länge det viktigaste vapnet i en samurajs arsenal och var tidigt en symbol för makten in Japan. Det sas att en krigare måste kunna behärska ridkonsten bajutsu, bågeskytte, kyujutsu, och svärdsteknik, kenjutsu. Innan man på 1600 talet i Japan började använda ordet bushido, för att beteckna ”krigarens väg” kallades det bl a kyuba no michi, ”bågens och hästens väg”. Den mytologiske kejsar Jimmu (660 f kr) avbildas med en båge i handen och ända sedan bågskyttemästaren Minamoto no Yoshiie överlämnade en båge och pilar till kejsare Shirakawa (ca 1100) för att han skulle tillfriskna från en sjukdom har bågen och pilen haft en djupare innebörd för krigarens spirituella och personliga leverne. Från denna tid föddes uppfattningen att bågen var den vagn på vilken krigarens kraft färdades och bågen antog en viss mystisk innebörd. Dess symboliska och estetiska egenskaper har bidragit till den respekt och vördnad, tempyo, bågen kom att åtnjuta under lång tid.

Teceremonin influerar blomsterarrangemang och japanskt måleri

Teceremonin kom även att influera konsten att utföra blomsterarrangemang, ikebana, utformningen av tehus, chashitsu, och trädgårdar liksom kalligrafin, shodo och målning. Teceremonin, som varit en företeelse för överklassen, kom genom den strama utformningen att bidra till teceremonins spridning även till mindre bemedlade samhällsgrupper.

Vad försiggår i tehuset
Den simplistiska teceremonin utförs helst i ett för ändamålet konstruerat tehus beläget i en stilla japansk trädgård, roji inte alltför nära boningshuset. Vägen till tehuset skall inbjuda till eftertanke och locka gästen att betrakta naturen. Vägen är således inte rak och vindlar sig gärna mellan träd, stenar och bäckar. Själva tehuset är litet och rustikt. Dörren är så liten att alla måste buga sig för att komma in. Alla symboler som vittnar om social status och liknande, som svärd, väskor, smycken lämnas utanför tehuset för att bidra till harmoni med respekt, renhet och frid. Konversationen är lågmäld, gästerna betraktar den för dagen speciellt komponerade blomsteruppsättningen. En målning, kakejiku, har hängts upp med lämplig kalligrafi. Man betraktar de utsökt utformade utensilierna som temästaren hanterar under ett exakt men naturligt rörelsemönster. Keramikskålen, chawan, kom sedermera att bli ett mycket uppskattat konstföremål och kom användas även för ris. Typiska föremål var också bambuspateln, chashaku, för att hälla upp tepulvret och vispen, chasen, för att vispa till teet.

Ceremonimästaren
En duktig teceremonimästare skulle se till att gästerna kunde känna sig avslappnade och harmoniska. För att uppnå detta måste ceremonin utföras utan någon tvekan eller speciell ansträngning. Allt skulle förefalla flyta och därför tränades de exakta rörelserna och momenten om och om igen för att uppnå perfektion och skönhet.

Japansk teceremoni, sado eller cha-no-yu

En relativt okomplicerad och världslig företeelse som att göra en kopp te kom att utvecklas till en konstform kallad sado eller cha-no-yu som sedan skulle komma att influera såväl keramik, t ex olika stilar som shino, raku och karatsutekniker och etikett liksom arkitektur och trädgårdar. Övriga hantverk som tog starka intryck av teceremonin var bl a lackarbeten, papper, rökelse, bambuslöjd, bakverk, textil, träsnideri liksom brons- och järngjuteri.

Te för att hålla sig vaken vid meditation
Trots att te kom till Japan från Kina redan under Heianperioden var det inte förrän på 1100-talet som det gröna te som kallas matcha kom att användas i större utsträckning av framför allt Rinzaisekten och dess grundare Eisai. Teet innehöll koffein och användes av mediterande munkar för att hålla sig vakna. Under 1400 talet framfördes åsikten att studiet av teceremonin var lika förkovrande för den spirituella utvecklingen som traditionell zenmeditation.

Te och wabi och sabi
På 1500 talet utvecklade Takeno Jo-o och Sen no Rikyu teceremonin till den estetiska inriktningen som kom att forma inte bara teceremonin utan skapade med sina krav på en enkel estetik en förkärlek för enkla jordnära föremål och det rustika och lite sorgsna, koncept nära förknippade med wabi och sabi. Sen no Rikyu ansågs som en stor mästare och var i anställning hos både Nobunaga och Hideyoshi innan han tvingades begå seppuku d v s rituellt självmord, efter att ha mist Hideyoshis gunst. Det är intressant att notera att även en sådan sak som att ta sig av daga hade formaliserats under en serie strikta etikettsregler.

Konst och ceremonier i Japan konvergerade

Konsten i Japan kom historiskt att präglas starkt av både zenestetiken och daimyokulturen med krigaradelns (buke) värderingar. Många företeelser formaliserades. Etikettsregler togs fram för hur man skulle uppträda, inte bara inom bakufuadministrationen utan i alla möjliga sammanhang bl a genom Ogasawaraskolan och deras ettikettbok för krigare, bushi som utkom 1396. En hederskodex för krigarna hade funnits länge under namnet kyuba no michi eller bushi no kokorogiwa. Senare kom termen bushido, krigarens väg, att användas för att beskriva de värderingar och levnadsregler som samurajer och även andra skulle betrakta som ideal. Detta innefattade strikt formalistiska miltärtekniker som kom att blandas upp med zen vilket framför allt kommer till uttryck i bågskyttet kyudo och svärdstekniken iaido. Kalligrafi, shodo, kom att utvecklas i samma riktning.

Wabi och Sabi

Något som av japanerna själva ofta framställs som centrala begrepp i Japan och som anses kanske mer än något annat representera japanskhet, är wabi och sabi. Wabi och sabi anses vara den unikt japanska förmågan att uppleva frid och harmoni i t ex en stilla tempelträdgård med ett svagt brus i bambulöven efter morgonens regn en kylig novembermorgon. Att kunna uppskatta att sitta ensam i bergen och betrakta skönheten i en porlande skogsbäck över en omsorgsfullt tillredd kopp te.

Zenestetiken och militär stramhet i Japan

Zen värdesatte dygder som enkelhet, renhet, mod etc och kom som nämnts ovan att attrahera i synnerhet krigarklassen. I ett samhälle som redan präglades av militärstyre kom Zen därför att få en central roll i allt från kultur och arkitektur till levnadsätt, värderingar och sociala mönster.

Militärens inställning till kultur och levnadssätt
Kamakuraperiodens samhälls- och kulturliv var en fortsättning på Heianperiodens dekadens och influenserna från Songdynastins Kina. Krigarna var mindre intresserade av bokliga studier och hovlivets excesser. Inom måleriet blev realistiska och berättande målningar populära som bildrullarna, emakimono, med beskrivningar av händelser och viktiga historiska slag. Med Ashikaga bakufu kom inställningen att för att höja krigarnas status borde de behärska konst och ha förfinade vanor de skulle bli sk aristokratiska krigare. Således skapades ideal som kombinerade kultur och krigarklassens värderingar och daimyokulturen tog form.

Renhet, enkelhet och sofistikering hyllades. Konsten skulle vara enkel, inte överdådig. Kalligrafi och svartvita tuschteckningar, samt keramik med rena simplistiska linjer togs fram. Arkitektur och trädgårdar anlades med synbart naturliga mönster men strikt tuktade och planlagda inslag. De kanske idag mest berömda exemplen på en zen-trädgårdar är stenträdgårderna (sekitei) i Ryoan och Daisenin i Kyoto. Tanken var att gruset i dessa trädgårdar som omgav stora stenblock skulle föra tanken till vatten och trädgården skulle inbjuda till meditation, kontemplation och fridfull harmoni.

Zen och religionens framväxt i Japan

Tempel och sekter
Innan buddismens intåg var shintoismen den dominerande folktron. Buddismens framväxt kom att prägla inte bara trosuppfattningarna utan även kulturen och politiken. Religiösa sekter växte fram och lärde ut olika skolor av buddism. Rikedom och makt kom att växa fram runt templen och de s k skattefria förläningarna, shoen, som bl a templen fick rätt till. Systemet gjorde det möjligt för templen att växa och knyta såväl land som människor till templen och små arméer kunde byggas upp.

Zen
Den buddistiska inriktning som kom att få störst inflytande och som växte sig stark under Kamakuraperioden var Zenbuddismen. Två buddistpräster, Eisai (1141-1215) som grundade Rinzaisekten och hans lärjunge Dogen (1200-1253), som grundade Sotosekten är de som anses ha haft störst betydelse för zens framväxt och principen om ”tomhet” och sittande meditation, zazen. Både taoismen och Wang Yang-ming konfucianism (1600-talet) kom senare att influera zen. En utövare av zen skulle, till skillnad från i Lotussekten, Nichiren och Pure Land-sekten, Jodo shinshu förlita sig till sin egen förmåga. Detta gjorde att zen blev speciellt tilltalande för samurajerna och inom de militära konsterna. Målet var inte paradiset utan att uppnå upplysning, satori vilket bl a innefattade en insikt om sin sanna och ursprungliga natur. Satori kunde uppnås genom en intuitiv förståelse för realiteten genom meditation och koncentration inte genom kunskap. Satori ansågs uppnås som ett plötsligt och direkt intryck av verkligheten.

Det japanska miltärstyrets framväxt - samurajerna

Missnöjet med det kejserliga styret under Heiankejsarna växte. Klaner som stödde antingen den politiska makten eller den religiösa intrigerade mot varandra. Det var så småningom framför allt de två klanerna Taira och Minamoto som kom att kämpa om makten. Krigare hade vid den här tiden inte speciellt högt anseende vilket i deras relativa maktställning bidrog till ett groende missnöje.

Kamakura bakufu (1185-1333)
Minamoto-no-Yoritomo vann över Taira-klanen vid slaget vid Dannoura 1185, tog makten och inrättades som Shogun 1192. Den familj som kom att konsolidera shogunatets och militärstyrets maktställning var Hojo-klanen. Som en reaktion på hovdelns (kuge) excesser framhävdes enkelhet, strikt militärisk disciplin och man strävade bort från Heianperiodens lättsamhet. Kamakura bakufu lyckades slå tillbaka två invasionsförsök från Mongolerna, det första år 1274 och det andra 1281. De länsherrar som ställt upp med arméer förväntades sig bli belönade för detta men ersättningarna för detta uteblev och kom att lägga grunden till ett utbrett missnöje med Kamakurastyret.
Shogunatet relativt svagt. Efter Mongolinvasionerna stärkte samurajklassen sin ställning men shogunatet förlorade i popularitet. Kejsaren Godaigo försökte återta makten och lyckades tillslut år 1333. Kejsarens återupprättade ställning kom dock att bli kortvarig och redan 1336 endast tre år efter kejsarens seger som markerade slutet på Kamakuraperioden tvingades han av Ashikaga Takauji att fly till Yoshino.

Ashikaga bakufu (1338-1573), Muromachiperioden
1338 inrättas Ashikaga som shogun och grundade vad som skulle komma att kallas Ashikagaperioden eller Muromachiperioden. Shogun flyttade nu från Kamakura till Kyoto. Tanken var bl a att man skulle ha lättare att kontrollera vad kejsaren skulle tänkas ha för sig.

Ashikaga bakufu kom att bli starkare än Kamakura men kom också att stå under mer eller mindre stark influens från hovadeln. Den styrande krigarklassen kom att lägga sig till med många av hovadelns värderingar och vanor vilket satte sin prägel på konst och kulturliv liksom på politik och administration. Detta bidrog också att bakufus självständighet och maktställning gradvis försvagades framför allt till fördel för andra mäktiga länsherrar.

Momoyamaperioden (1573-1600)

1500 talet kom att präglas av inbördeskrig och 1573 förlorade Ashikagashogunerna sin maktställning. Makten kom att övertas av färgstarka ledare, i tur och ordning av Oda Nobunaga, Toyotomi Hideyoshi och till sist Ieyasu Tokugawa. Den sistnämnde kom att grunda Tokugawa bakufu, eller Edoperioden som varade till 1868. Trots den oro som rådde under denna tid kom konstformer som teceremonin att utvecklas och blomstra.

Japan och influenser till och med Heian-perioden

Kinesiskt inflytande och buddismen
Influenserna från kinesisk kultur kom under flera hundra år att vara betydande och var t ex mycket starkt under Tangdynastin, speciellt genom buddismen på 700-talet. Det kinesiska skrivsystemet kom till japan redan under 400-talet och buddismen introducerades från Kina och Korea under mitten av 500-talet och fann en ivrig supporter i prins Shotoku (574-622). Under Heianperioden var inflytandet från Kina stort, men det var under slutet av Heianperioden som dessa influenser också skulle komma att avta drastiskt.

Kultur
Många kulturyttringar grundade sig tidigt på shintoistiska och naturalistiska ideal. Den kejserliga hovadeln attraherades så småningom av buddismens många konstföremål och de attiraljer som följde med buddismen såsom statyetter, målningar, skrifter, kalligrafi, textilier och andra religiösa föremål och ritualer. Hovet under Heianperioden var förtjust i vackra ting, lättsamt leverne och såg sig som väldigt mycket förmer än s k vanligt folk, inklusive krigare.

Maktstruktur
Dekadensen fick gradvis fotfäste inom Heianperiodens aristokrati och dess kulturliv. I takt med att kejsarens makt försvagades till förmån för rådgivande klaner växte maktstrukturen runt de buddistiska sekterna som hotade kejsarens maktställning. Templens makt hade redan tidigare stärkts under Naraperioden.

Servera te i Japan en formaliserad konstform, sado

För en utomstående betraktare som söker information och kunskap om Japan, dess karaktär, folk och kultur är det svårt att undvika att stöta på beskrivningar som tar upp den för Japan så speciella estetik som präglar det som framhålls som typiskt japanskt. En beskrivning av Japan inleds ofta med ett kapitel om japanernas beundran för naturen, om parker och tempelgårdarnas strama estetik samt fenomen som teceremoni, kalligrafi, noh-teatern och koto-spel. TV program om Japan tycks med få undantag innehålla inslag från tempel, ceremoniellt bågskytte och heta källor (onsen).

Många böcker söker svar på Japans själ genom att betrakta något av fenomenen och dra slutsatser från detta med rubriker som ”Teceremonin Japans själ”, ”Svärdet Samurajens själ”, ”Bushido - Japans själ”, ”Zen - Japans själ”, ”Shinto - Japans själ” och liknande.

Genomgående för de fenomen som i den utomstående betraktarens ögon upplevs som mycket japanska är att de många gånger är strängt ritualistiska och formella. Detta tänkande och denna estetik genomsyrar flera av dessa företeelser.

En till synes relativt okomplicerad och världslig företeelse som att göra en kopp te kom att utvecklas till en konstform kallad sado eller cha-no-yu som sedan skulle komma att influera såväl keramik, t ex olika stilar som shino, raku och karatsutekniker och etikett liksom arkitektur och trädgårdar.